Att sätta lite färg på medeltiden

Alla som varit i skogen i vita kläder vet att de snabbt blir skitiga. I alla fall om man är i skogen som jag. Det samma gäller medeltidskläder. Ett vilt spekulerande antagande är att medeltidsfolket också visste detta och att det är därför kläder ofta hade färg. Man kan såklart köpa ylletyg i de flesta färgerna, men att färga det själv är både enkelt och roligt. Detta inlägg tänkte jag skulle handla om de färger jag fått fram av vad naturen haft att erbjuda.

Renfana, redo för ett bad

Mitt första försök att färga var med renfana, en växt man bland annat kan hitta längs vägar, på ängar och på ödetomter. Tyget jag färgade är en gråmelerad tuskaft som skulle bli en påsmössa av samma modell som den hittad i gravarna på Grönland. Jag klippte ut bitarna med väl tilltagen sömsmån och betade dem i vinsten och alun. Varför betade jag tyget? Linda sa till mig att göra det. Tydligen gör det så att ullfibrerna kan ta åt sig av färgen bättre.

Betningsbad, gråmelerat samt vit provbit

Efter att ha betat tyget kokade jag blommorna i ungefär en timme innan jag tog bort växtmaterialet och tillförde tyget. De fick ligga i den rostfria grytan i en timme på ungefär 80 grader. Därefter tog jag upp bitarna och sköljde ur överskottsfärgen. Den sista sköljningen gjorde jag i ättiksvatten, något som tydligen motverkar att tyget bleks. Tyget blev inte alls gult som jag trodde, utan grönt. Eftersom jag inte hade några förväntningar på att lyckas blev jag ändå nöjd.

En färgad bit mot ofärgad

Den vita provlappen fick exakt samma färg som Lindas gröna klänning har.

Efter att ha insett att det inte var jättesvårt att färga själv var det ju bara att planera nästa projekt. Den enda begränsningen är storleken på grytan då tyget kräver ett visst utrymme för att färgas jämt. Hosor blev nästa projekt, och för att minimera tygbitarna som var tvungna att ligga i badet samtidigt valde jag att göra ett par i miparti, dvs. ett ben i var färg. På Battle of Wisby 2013 plockade vi en ansenlig mängd valnötter. Dessa rensades och frös in i väntan på bättre tider. Dessa inföll på Ekenäs Riddarspel våren efter. Den, enligt sägnen, första grytan som Carnis ägde hade pensionerats från grötkokandet och extraknäcker numer som färgningsgryta. Över öppen eld färgade vi alltså med valnöt. Denna gång betade vi inte tyget utan slängde i det direkt. Färgen blev faktiskt ganska bra, om än lite fesig.

Tyget efter färgning. Tygstycket med jämn nederkant är samma gråmelerade som renfanan, övrigt är vitt.

En hosa färgad, en kvar. Den andra hosan funderade jag länge över vad jag skulle göra med. Renfana igen? Nä.. Lök, försöka få den där djupa härliga färgen? Palla. Nä, björk fick det bli, trots att det viskades om att bladen skulle skördas kring midsommar om det skulle bli bra. Jag chansade, trots att det var mitten av augusti. Tyget kallbetades med alun (nyköpt, det gamla stod inte att finna någonstans) medans bladen fick koka i den rostfria färgningsgrytan (efter att jag tagit ut påsen med den gamla alunen, det var ju ett bra ställe att förvara den på). Ut med bladen, i med tyget och sedan fick det dra i en timme. Tyget blev verkligen jättejättegult, nästan självlysande, även om det mattades av lite.

Fyllegubbekissfärg. Eller björk, vilket man vill.

Klassiska (13)70-talsfärger. Kommer bli de hetaste hosorna i stan!

Under hösten blir det förhoppningsvis lite hosbilder att vila ögonen på. Tills dess får ni nöja er med den färdiga mössan med tillhörande svettigt nylle.

Mössan på efter slaget vid Mästerby. Den får dubbla som utfyllning när jag slåss då min hjälm är lite stor.

En pälsfodrad hätta för bistra vintrar

När midvinternattens isande vindar sliter i hakfläsket kan det vara gött att ha en varm och gosig hätta att gömma sig i. Tror jag. Jag är fortfarande i det teoretiska stadiet kring de tankarna då hättan ännu inte är fodrad och klar.

Hättor användes på bred front och i många olika versioner under medeltiden. Den som jag tagit sikte på för detta projektet är en lite längre variant som täcker axlarna och en bra bit ner på överarmarna. Ett exempel på denna långa hätta hittar vi i Lunds domkyrka, på korstolarna.

Han räfsar som en kratta, men håller sig i alla fall varm i sin hätta.

Jag syr i ett valkat grått ylletyg som förhoppningsvis hjälper till att hålla vätan ute. Tråden jag använder är lintråd som jag vaxar. Jag syr med efterstygn och fäller sedan sömmarna åt varsitt håll med pricksöm, undantaget sömmen mitt på hjässan samt kilen. Kilen syr jag på med kaststygn utifrån och fäller sedan båda sömsmånerna åt samma håll, den undre något inklippt. Detta lärde Andrea, min tillfälliga hätt-lärare, mig och tekniken återfinns på många av hättorna från Grönland. På huvudet fäller jag båda sömsmånerna åt samma håll med förhoppningen om att det inte ska bli lika blött.

Sömnad på Bohus fästning under eventet Anno – En medeltida mötesplats

Pälsfodret kommer från en slaktad tantrock. Bitarna kastar jag ihop och sedan syr jag ihop fodret med hättan genom att vika in fållen vid huvudhålet och nederkant och sedan sy fast det med pricksöm. Jag nästar också fast det inne i hättan på några punkter för att det inte ska kasa runt.

Insidan av kilens topp. Sömsmånen fälld åt varsitt håll ovan samt åt samma håll nedan.

När jag började med reenactment trodde jag av någon outgrundlig anledning att pälsfoder endast var för fint folk, men efter att ha läst igenom Eva Anderssons avhandling ”Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge” (Göteborg, 2006) har jag sett att så inte är fallet. Så fodra på!

Hättan växer sakta fram. Fodret är inte riktigt klart.

Syjunta och framsteg

Ibland behöver man vara flera för att komma framåt. Med hjälp av en syjunta, trevligt sällskap och god mat kom jag äntligen vidare på min mellanklänning.

Jag fick hjälp med att rita halslinningen fram

och bak

Därefter var det dags för att sy i infodringarna i halslinning och mitt fram. Jag valde en infodring i halvblekt linne med en smalare kant kring halslinning och ca 2 cm mitt fram. Där ska det sedan sys snörhål så förstärkningen kommer nog väl till pass.

Kanten mitt fram samt eventuellt ärmarna ska sedan förstärkas med en kantväv. Det är ett praktiskt sätt att förstärka plaggen och en snygg avslutning. Bland grönlandsfynden finns rester av vävda kanter, och likaså i londonfynden. I boken ”Textiles and clothing, 1150-1450” kan man se bilder på fynd från andra halvan av 1300-talet som visar remsor med knapphål där kanten är förstärkt med kantvävning.

Min sambos hosor har fått en kantvävd förstärkning. Färgen kanske inte är rosa, men jag älskar den miss-matchande kombinationen av rosa hosor, organge kant och krappröd kjortel.

Hosorna med kantväven. Vävd i enkel tuskaft med en bandgrind köpt på BoW 2011. Nu syns så klart inte kjorteln på bilden, men fint ändå.

I finally made some progress with my new dress. In good company of some friends I finally made some decisions and sew an enforcement in linen at the opening in the front. Later on I’m planning to weave an edge in the front and maybe also at the sleeves. The last picture shows my boyfriends hoses with their lovely mis-matching edge.

Vantar och vävning

I säkert ett helt år har min sambo fått vänta på sina vantar, och nu till påsken var de äntligen klara. De är nålbundna i ett tjock och härligt garn som heter ”Shepards own shunky”. Fördelen med tjockt garn är att det blir tätt och varmt redan från början. Nackdelen är att man måste nålbinda direkt efter den framtida bäraren eftersom det är svårt att tova ihop och krympa senare. Jag tror att han blev nöjd med dem.

Ett av vårens stor projekt är vävningen av ett eget tyg. Det hela började med att jag hittade 8 härvor möbelåtta i garderoben, och de var jag ju tvungen att göra något fint av. Det blir ett ulltyg i 3-skaftad kypert med möbelåtta i varpen och fårögarn som inslag. Varpen är i olika nyanser av grå, eftersom jag fick komplettera de jag hade med ytterligare 20 härvor… Inslaget blir krapprött i första hand och sedan vitt. Här ser ni en bild på halva varpen, det fick bli två olika flätor. Jag började väva i onsdags och jag tror det kan bli bra. 14,75 meter – here I come!

Finally I finished my boyfriends mittens, he has been waiting for them for a year or so. They are needlebound in a thick lovely yarn called ”shepards own shunky”. They are quite heavy and thick but also nice and warm. The next project for this spring/summer is to weave my own fabric. It started with some yarn I had at home, now I’m going to weave 14,75 meters… 

Vårens mellanklänning

Mitt senaste projekt är en mellanklänning. En klänning att ha under varma sommardagar, men också under en överklänning när kylan kommer. Å den ska sitta som ett smäck!

Första steget var att göra ett nytt mönster, vilket är enklare om man är flera och har roligt. Alltså åkte jag till Stockholm i november för att gå på kurs i 1300-tals dräktsömnad. Vi gjorde oss varsin toilé och utav den ett nytt grundmönster. Det gick åt mycket tålamod och mjölksyra i armen, men så blev det riktigt bra också.

Klänningen kommer att vara snäv och med lite mindre vidd i kjolen än mina tidigare klänningar. Ärmarna har djupare ärmhål och det kommer att vara snörning fram och längs med ärmsluten. Tyget är ett blått ylle med rutmönster. Ett tunt tyg som förhoppningsvis kommer vara lite svalare under varma dagar.

 

Lappning, lagning och att färda ett projekt

Ibland får man ta sig samman och göra färdigt ett projekt, eller flera. Badsärken är nu klar och väntar bara på sommaren. Särken slutar i nederkant mitt mellan knäna och fötterna. Framstycket och bakstycket är egentligen lika, även om jag denna gång gjort bakstycket något smalare för att minska bylset i svanken. Tyget är ett gammalt linnetyg, fint och tätt vävt, som jag fick köpa när jag var på korsettkurs hos Britta Marcks von Würtemberg en gång för flera år sedan. Men det har nog varit med om något eftersom vecken är svåra att få ur. Lite lat som jag är struntade jag att gå ner till mangeln i källaren och bestämde att det blir en fin patinering.

Badsärken har jag inspirerats till från bilder som denna, som kommer ifrån The Wenceslas Bible vol.7, daterad 1390-1400 (http://www.adeva.com/faks_detail_en.asp?id=68)

Det finns också ett foto på en liknande särk från tyskland daterad till 1300-talet, tyvärr förstördes fyndet under ww2 och bilden är allt som finns kvar.

Nästa projekt var att göra klart mina nålbundna vantar som tidigare varit handledsvärmare. Jag började att nålbinda trefingervantar men fick avbryta. Bland annat för att jag inte kunde hitta några riktiga belägg för nålbundna trefingervantar, på alla bilder ser de ut att vara i läder eller liknande. Men mest för att jag inte riktigt klarar av dem, de är för konstiga. Så det blev vanliga tumvantar, långa och smala alá 1300-talsmode?

Inför medeltidsveckan och Battle of Wisby sydde jag mig ett par hosor i ett tunnare gul-grönt ylle i tuskaft. Efter en veckas gång var det dock inte mycket kvar av hälarna, sista gången jag gjorde hosor i tuskaft. Fördelen var att jag nu fick lappa och laga. Jag misstänkte att om jag bara lagade hålen skulle det snart bli nya, så jag sydde på en hel extra sula. Jag tog det jag hittade i lådan med spillbitar, så det fick bli rosa sulor.

Inne i hosan kantade jag runt hålen och förstärkte lite extra för att de inte skulle repas upp.

Lite av lagningen syns även på utsidan, om man tittar noga. Önskar nästan att det syntes lite mer, för det är snyggt med lappat och lagat!

Badsärk och sömmar

Helgen har bland annat ägnats åt att sy på min badsärk, en ärmlös kortare särk i oblekt linne för varma sommardagar och dopp i hav eller italienska åar. Kom under tiden på att för de som precis gett sig in på handsömnad och inte har någon tidigare erfarenhet är det inte alltid så lätt att komma ihåg eller förstå alla sömmar. Visserligen kan man googla men jag passade på att fota när jag ändå höll på att sy och fälla sömmar. Fler bilder på särken får komma i ett senare inägg.

När jag syr så gör jag det med efterstygn, de ser ut såhär på framsidan..

..och såhär på baksidan.

Så här syr jag stygnet

När jag syr i linnetyg eller andra tyger som lätt fransar sig så fäller jag sömmarna. Det innebär att man viker sömsmånen så att den råa kanten viks in mot tyget och inte kan fransa upp sig lika lätt. Man kan vika sömsmånen åt varsitt håll, men också sy en fällsöm där man viker den ena sömsmånen över den andra. Här visar jag den senare varianten.

Jag börjar med att pressa sömmarna genom att vika ut sömsmånen och varsitt håll och stryka med mycket ånga. Att pressa sömmarna är A och O, det kan vara skillnaden mellan ett snyggt plagg och ett inte lika lyckat. Sedan klipper jag ner den ena sömsmånen till ca 5 mm.

Nästa steg är att vika över den breda sömsmånen över den mindre. Den bredare sömsmånen har jag låtit vara ca 1 cm.

Den bredare sömsmånen viks alltså över och runt den mindre kanten, vilket jag försöker visa med denna bild..

Sedan syr jag ner kanten med små smygstygn. De syns lite lätt på framsidan och ger fina små prickar längs med sömmen.

Hoppas det kommer till nytta, bilder på badsärken kommer upp när den är klar.

Nåldyna

Jag har ganska länge funderat på att göra en egen nåldyna med broderat motiv. Nålarna tenderar att för det mesta hamna på golvet och i soffan istället för där de ska vara. Under medeltidsveckan och Battle of Wisby deltog jag i en workshop i kantvävning och efter det blev bilden av nåldynan ganska klar. Jag valde att brodera på grått lätt valkat ylle med olika växtfärgade garner.

Broderiet är på inga vis hämtat från någon historisk källa. Det är ritat på frihand av mig utifrån inspiration från engelskt yllebroderi och egen fantasi. Tanken är att jag ska ha den här hemma och att den ska fungera både praktiskt och som prydnad. Dynan är stoppad med ull och  ihopsydd genom kantvävning. Jag använde en liten bandgrind i trä som jag köpte under sommarens workshop och vävde med växtfärgat garn i två nyanser, en röd och en rost-orange.

Det är ett tag sedan den blev klar och den kommer till användning varje gång vi syr, annars har den en självklar plats i hyllan i vardagsrummet.

Bloggstart

Dags att ta tag i saken och börja blogga. När vi själva hantverkar och pysslar här hemma så är det inte helt ovanligt att vi söker inspiration från andras bloggar. Så nu vill vi kunna dela med oss av det vi gör på samma sätt. Hur mycket bloggande det blir och kvaliteten på det hela återstår att se. Välkommna!