En pälsfodrad hätta för bistra vintrar

19 september, 2014 § 1 kommentar

När midvinternattens isande vindar sliter i hakfläsket kan det vara gött att ha en varm och gosig hätta att gömma sig i. Tror jag. Jag är fortfarande i det teoretiska stadiet kring de tankarna då hättan ännu inte är fodrad och klar.

Hättor användes på bred front och i många olika versioner under medeltiden. Den som jag tagit sikte på för detta projektet är en lite längre variant som täcker axlarna och en bra bit ner på överarmarna. Ett exempel på denna långa hätta hittar vi i Lunds domkyrka, på korstolarna.

Han räfsar som en kratta

Han räfsar som en kratta, men håller sig i alla fall varm i sin hätta.

Jag syr i ett valkat grått ylletyg som förhoppningsvis hjälper till att hålla vätan ute. Tråden jag använder är lintråd som jag vaxar. Jag syr med efterstygn och fäller sedan sömmarna åt varsitt håll med pricksöm, undantaget sömmen mitt på hjässan samt kilen. Kilen syr jag på med kaststygn utifrån och fäller sedan båda sömsmånerna åt samma håll, den undre något inklippt. Detta lärde Andrea, min tillfälliga hätt-lärare, mig och tekniken återfinns på många av hättorna från Grönland. På huvudet fäller jag båda sömsmånerna åt samma håll med förhoppningen om att det inte ska bli lika blött.

koncentrerat

Sömnad på Bohus fästning under eventet Anno – En medeltida mötesplats

Pälsfodret kommer från en slaktad tantrock. Bitarna kastar jag ihop och sedan syr jag ihop fodret med hättan genom att vika in fållen vid huvudhålet och nederkant och sedan sy fast det med pricksöm. Jag nästar också fast det inne i hättan på några punkter för att det inte ska kasa runt.

Insidan av kilens topp. Sömsmånen fälld åt varsitt håll samt åt samma.

Insidan av kilens topp. Sömsmånen fälld åt varsitt håll ovan samt åt samma håll nedan.

När jag började med reenactment trodde jag av någon outgrundlig anledning att pälsfoder endast var för fint folk, men efter att ha läst igenom Eva Anderssons avhandling ”Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge” (Göteborg, 2006) har jag sett att så inte är fallet. Så fodra på!

Hättan växer sakta fram. Fodret är inte riktigt klart.

Hättan växer sakta fram. Fodret är inte riktigt klart.

Syjunta och framsteg

10 juni, 2013 § Lämna en kommentar

Ibland behöver man vara flera för att komma framåt. Med hjälp av en syjunta, trevligt sällskap och god mat kom jag äntligen vidare på min mellanklänning.

Jag fick hjälp med att rita halslinningen fram

Jag fick hjälp med att rita halslinningen fram

och bak

och bak

Därefter var det dags för att sy i infodringarna i halslinning och mitt fram. Jag valde en infodring i halvblekt linne med en smalare kant kring halslinning och ca 2 cm mitt fram. Där ska det sedan sys snörhål så förstärkningen kommer nog väl till pass.

DSC_0071

Kanten mitt fram samt eventuellt ärmarna ska sedan förstärkas med en kantväv. Det är ett praktiskt sätt att förstärka plaggen och en snygg avslutning. Bland grönlandsfynden finns rester av vävda kanter, och likaså i londonfynden. I boken ”Textiles and clothing, 1150-1450” kan man se bilder på fynd från andra halvan av 1300-talet som visar remsor med knapphål där kanten är förstärkt med kantvävning.

Min sambos hosor har fått en kantvävd förstärkning. Färgen kanske inte är rosa, men jag älskar den miss-matchande kombinationen av rosa hosor, organge kant och krappröd kjortel.

Hosorna med kantväven. Vävd i enkel tuskaft med en bandgrind köpt på BoW 2011.

Hosorna med kantväven. Vävd i enkel tuskaft med en bandgrind köpt på BoW 2011. Nu syns så klart inte kjorteln på bilden, men fint ändå.

I finally made some progress with my new dress. In good company of some friends I finally made some decisions and sew an enforcement in linen at the opening in the front. Later on I’m planning to weave an edge in the front and maybe also at the sleeves. The last picture shows my boyfriends hoses with their lovely mis-matching edge.

Lappning, lagning och att färda ett projekt

15 mars, 2012 § 4 kommentarer

Ibland får man ta sig samman och göra färdigt ett projekt, eller flera. Badsärken är nu klar och väntar bara på sommaren. Särken slutar i nederkant mitt mellan knäna och fötterna. Framstycket och bakstycket är egentligen lika, även om jag denna gång gjort bakstycket något smalare för att minska bylset i svanken. Tyget är ett gammalt linnetyg, fint och tätt vävt, som jag fick köpa när jag var på korsettkurs hos Britta Marcks von Würtemberg en gång för flera år sedan. Men det har nog varit med om något eftersom vecken är svåra att få ur. Lite lat som jag är struntade jag att gå ner till mangeln i källaren och bestämde att det blir en fin patinering.

Badsärken har jag inspirerats till från bilder som denna, som kommer ifrån The Wenceslas Bible vol.7, daterad 1390-1400 (http://www.adeva.com/faks_detail_en.asp?id=68)

Det finns också ett foto på en liknande särk från tyskland daterad till 1300-talet, tyvärr förstördes fyndet under ww2 och bilden är allt som finns kvar.

Nästa projekt var att göra klart mina nålbundna vantar som tidigare varit handledsvärmare. Jag började att nålbinda trefingervantar men fick avbryta. Bland annat för att jag inte kunde hitta några riktiga belägg för nålbundna trefingervantar, på alla bilder ser de ut att vara i läder eller liknande. Men mest för att jag inte riktigt klarar av dem, de är för konstiga. Så det blev vanliga tumvantar, långa och smala alá 1300-talsmode?

Inför medeltidsveckan och Battle of Wisby sydde jag mig ett par hosor i ett tunnare gul-grönt ylle i tuskaft. Efter en veckas gång var det dock inte mycket kvar av hälarna, sista gången jag gjorde hosor i tuskaft. Fördelen var att jag nu fick lappa och laga. Jag misstänkte att om jag bara lagade hålen skulle det snart bli nya, så jag sydde på en hel extra sula. Jag tog det jag hittade i lådan med spillbitar, så det fick bli rosa sulor.

Inne i hosan kantade jag runt hålen och förstärkte lite extra för att de inte skulle repas upp.

Lite av lagningen syns även på utsidan, om man tittar noga. Önskar nästan att det syntes lite mer, för det är snyggt med lappat och lagat!

Badsärk och sömmar

7 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Helgen har bland annat ägnats åt att sy på min badsärk, en ärmlös kortare särk i oblekt linne för varma sommardagar och dopp i hav eller italienska åar. Kom under tiden på att för de som precis gett sig in på handsömnad och inte har någon tidigare erfarenhet är det inte alltid så lätt att komma ihåg eller förstå alla sömmar. Visserligen kan man googla men jag passade på att fota när jag ändå höll på att sy och fälla sömmar. Fler bilder på särken får komma i ett senare inägg.

När jag syr så gör jag det med efterstygn, de ser ut såhär på framsidan..

..och såhär på baksidan.

Så här syr jag stygnet

När jag syr i linnetyg eller andra tyger som lätt fransar sig så fäller jag sömmarna. Det innebär att man viker sömsmånen så att den råa kanten viks in mot tyget och inte kan fransa upp sig lika lätt. Man kan vika sömsmånen åt varsitt håll, men också sy en fällsöm där man viker den ena sömsmånen över den andra. Här visar jag den senare varianten.

Jag börjar med att pressa sömmarna genom att vika ut sömsmånen och varsitt håll och stryka med mycket ånga. Att pressa sömmarna är A och O, det kan vara skillnaden mellan ett snyggt plagg och ett inte lika lyckat. Sedan klipper jag ner den ena sömsmånen till ca 5 mm.

Nästa steg är att vika över den breda sömsmånen över den mindre. Den bredare sömsmånen har jag låtit vara ca 1 cm.

Den bredare sömsmånen viks alltså över och runt den mindre kanten, vilket jag försöker visa med denna bild..

Sedan syr jag ner kanten med små smygstygn. De syns lite lätt på framsidan och ger fina små prickar längs med sömmen.

Hoppas det kommer till nytta, bilder på badsärken kommer upp när den är klar.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade handsömnadnutidadåtid.